USA:s tullpolitik har ställt till det rejält. Många afrikanska länder drabbas direkt. Lesotho är bara ett exempel, men inte det enda. Länder som tidigare förlitade sig på export till USA står nu i kläm. Därför vänder de sig mot Kina – en aktör som står med öppen famn.
Till skillnad från USA lägger Kina inga nya handelshinder. Istället erbjuder de långsiktiga samarbeten, snabb finansiering och tydliga villkor. Det gör skillnad. När handeln bromsas från ett håll, öppnas möjligheter från ett annat. Så fungerar globalt spel just nu.
Många afrikanska ekonomier ser alltså inga alternativ. Det handlar inte om lojalitet, utan överlevnad. Eftersom USA inte möter upp med stöd, blir Kina det självklara valet.
Kina levererar – där USA tvekar
Kinas engagemang i Afrika är inte nytt. Sedan början av 2000-talet har landet investerat tungt i kontinenten. De bygger vägar, järnvägar, hamnar och digital infrastruktur. Och det går snabbt.
Det som gör Kina så attraktivt är tempot. De pratar inte bara – de levererar. Medan USA ofta fastnar i interna beslut, dyker kinesiska företag upp och bygger klart. Det imponerar.
Visst finns kritik. Vissa menar att Kina skuldsätter länder medvetet. Ändå visar studier att de ofta omförhandlar villkoren. Det handlar mer om geopolitik än fällor. Kina erbjuder helt enkelt något som USA inte lyckas matcha.
Dessutom kommer Kina inte bara med pengar. De delar teknik, utbildar personal och investerar i långsiktiga relationer. USA skickar ofta bara bistånd. Det är en tydlig skillnad i approach.
Ett maktvakuum USA själva skapat
USA:s fokus ligger inte längre på Afrika. Det märks. Kina arrangerar regelbundet toppmöten och utvecklingsforum. USA gör det sällan – och ofta halvhjärtat.
När Kina bygger rymdbaser, samarbetar kring AI och erbjuder satellitdata, står USA still. Tekniksamarbeten är få. Afrikanska beslutsfattare vill ha mer än bara bistånd. De vill ha verktyg för att växa.
Dessutom har USA:s diplomati varit splittrad. En del länder får uppmärksamhet, andra glöms bort. Det skapar frustration. Kina däremot jobbar brett och inkluderande.
Många afrikanska ledare upplever att USA talar om demokrati men inte lyssnar. Kina ställer färre krav, och levererar konkreta resultat. Det är förståeligt att länder väljer det alternativet.
USA har alltså själva skapat vakuumet Kina nu fyller. Tullarna var droppen som fick många att söka nya partners. Det handlar inte längre om ideologi – utan pragmatik.
USA driver Afrika till Kina genom att vara passiva där de borde vara närvarande. Medan Kina agerar snabbt och tydligt, fastnar USA i strategiska tveksamheter. Resultatet? Ett skifte i makt – där Afrika väljer den partner som faktiskt levererar.