Hormuzsundet har länge varit en av världens mest utsatta transportleder för olja. Det pågående kriget med Iran har återigen visat hur snabbt störningar i tankertrafiken kan påverka oljepriset.
Därför försöker producenter hitta andra vägar till världsmarknaden. Men alternativa oljevägar minskar inte alltid riskerna. I stället kan de skapa nya strategiska mål och flytta flaskhalsarna till annan infrastruktur.
Gulfstaterna ville minska beroendet av Hormuz
Försöken att kringgå Hormuzsundet började långt före dagens konflikt. Redan under Iran–Irak-kriget på 1980-talet sökte oljeproducenter efter säkrare exportvägar.
Under det så kallade tankerkriget attackerade både Iran och Irak oljefartyg i Persiska viken. Angreppen störde trafiken genom Hormuz, även om sundet aldrig stängdes helt.
Gulfstaterna började därför använda fler landbaserade transportleder. Målet var att minska beroendet av en enda sjöväg och säkra exporten till internationella köpare.
Saudiarabien byggde sin East-West-pipeline under samma period. Ledningen transporterar olja från landets östra delar till hamnstaden Yanbu vid Röda havet.
Därmed kan Saudiarabien exportera olja utan att passera Hormuzsundet. Däremot innebär en alternativ rutt inte automatiskt en säker transportväg.
East-West-pipelinen blir ett nytt mål
I början av september skadade en drönarattack delar av East-West-pipelinen. Angreppet skapade oro för nya störningar på den globala oljemarknaden.
Det var inte första gången någon riktade ett angrepp mot ledningen. I maj 2019 träffade drönare två pumpstationer längs samma system.
Saudiarabien tvingades då tillfälligt stoppa pumpningen genom delar av nätverket. Händelsen visade att oljeinfrastruktur kan bli en del av konflikten även långt från Hormuz.
En ny pipeline kan alltså minska beroendet av en geografisk flaskhals. Samtidigt skapar den pumpstationer, terminaler och lagringsanläggningar som behöver skydd.
Ju viktigare en alternativ led blir, desto större strategiskt värde får den. Därmed blir den också ett mer attraktivt mål för militära angrepp och sabotage.
Fler länder investerar i alternativa oljevägar
Saudiarabien är inte ensamt om att vilja minska beroendet av osäkra sjövägar. När riskerna kring Hormuz ökar blir nya pipelines, hamnar och landkorridorer mer värdefulla.
Utvecklingen gynnar också producenter utanför Persiska viken. Köpare söker fler leverantörer för att minska risken för plötsliga avbrott.
Därför kan länder som tidigare haft en begränsad roll i oljehandeln få större betydelse. Nya transportleder kan dessutom förändra handelsflöden mellan Afrika, Europa och Asien.
Nigeria försöker bland annat bygga ut sin exportkapacitet. Landet kan dra nytta av ett ökat intresse för olja från alternativa producenter.
Samtidigt kan nya landbaserade korridorer genom Centralasien skapa fler vägar mot europeiska och asiatiska marknader.
Även Afghanistan kan få en viktigare roll. Landets geografiska läge gör det möjligt att utveckla transportleder som kringgår flera etablerade rutter.
Sådana projekt kräver dock politisk stabilitet, stora investeringar och regionalt samarbete. Därför kan de ta lång tid att genomföra.
Pumpstationer kan vara den svagaste länken
Själva rörledningen är inte alltid den mest sårbara delen av ett transportsystem. Pumpstationer kan vara både svårare och dyrare att ersätta.
En pipeline behöver flera sådana stationer för att hålla oljan i rörelse. Om en kritisk anläggning slås ut kan stora delar av systemet stanna.
Det gäller även om resten av ledningen förblir oskadad. Dessutom följer pipelines fasta och förutsägbara sträckor, vilket gör deras viktigaste delar lättare att lokalisera.
Samma problem gäller exporthamnar. En ny hamn kan minska beroendet av en befintlig terminal men blir samtidigt en ny kritisk punkt.
Landbaserade korridorer skapar andra risker. De minskar hotet mot tankertrafiken men ökar beroendet av politisk stabilitet i transitländerna.
Därför blir oljehandeln inte nödvändigtvis mindre sårbar när nya transportvägar tillkommer. Sårbarheten flyttar snarare från ett sund till en pipeline, hamn eller gränsövergång.
Exportkapacitet beror på hela kedjan
Det räcker inte att en alternativ pipeline har hög teoretisk kapacitet. Den verkliga exportförmågan beror på varje del av transportkedjan.
Pumpstationer måste fungera, medan lagringsanläggningar behöver tillräckligt med utrymme. Dessutom måste terminaler kunna lasta fartyg i rätt takt.
Om en enda del slutar fungera kan resten av systemets lediga kapacitet bli oanvändbar. Därför kräver en trovärdig reservplan mer än en ny rörledning.
Producenter behöver flera vägar som kan fungera samtidigt. De behöver också reservkapacitet och alternativ som inte påverkas av samma militära eller politiska konflikt.
Hormuzsundet förblir den tydligaste flaskhalsen i den globala oljehandeln. Erfarenheterna från Saudiarabien visar dock att riskerna inte försvinner när oljan tar en annan väg.
Oljeproducenter behöver flera reservplaner
Producenter kan inte längre förlita sig på en enda plan B. I stället behöver de flera transportalternativ med olika geografiska och tekniska risker.
Varje ny led måste tåla tekniska problem, sabotage och militära angrepp. Dessutom måste infrastrukturen ha tillräcklig kapacitet för att hantera stora exportvolymer.
Någon helt säker transportväg finns däremot inte. När en pipeline, hamn eller korridor blir strategiskt viktig hamnar den också i centrum för geopolitiska konflikter.
Alternativa oljevägar kan alltså stärka försörjningen och minska beroendet av Hormuz. Men samtidigt skapar de nya flaskhalsar som marknaden måste bevaka och skydda.