Efterfrågan på uran ökar snabbt globalt, och många analytiker räknar med att den fördubblas inom 15 år. Sverige sitter på stora fyndigheter, men ingen bryter uran här i dag. Regeringen har hävt det nationella förbudet, men det kommunala vetot fortsätter att stoppa alla nya projekt.
Världen skruvar upp behovet av kärnkraft
Allt fler länder bygger ut kärnkraften för att nå klimatmål och säkra sin elförsörjning. World Nuclear Association ser en utveckling där många regeringar återstartar eller förstärker sina kärnenergiprogram. Prognoserna visar att länderna använder närmare 30 procent mer uran redan 2030 och mer än dubbelt så mycket till 2040.
Europa ändrar också kurs. Tyskland, Belgien och andra tidigare kärnkraftsskeptiska länder planerar nu att behålla eller stärka sin kapacitet. Samtidigt driver utvecklingen av små modulära reaktorer, SMR, på omställningen. Dessa reaktorer kräver mindre plats, kortare byggtid och lägre investeringar än traditionella anläggningar.
Utbudet hänger inte med
Många nya projekt ligger fortfarande på ritbordet. Det tar ofta bortåt 10–20 år att gå från fynd till färdig gruva, och nya prospekteringar måste starta snart om världen ska undvika brist. Nuvarande gruvor producerar tillräckligt för dagens behov, men de räcker inte efter 2030.
Den här situationen skapar en kapplöpning om nya gruvor. Länder med stora, ännu outnyttjade tillgångar — som Sverige — får därför en attraktiv position i konkurrensen.
Sverige får en strategisk möjlighet
Sverige kan stärka sin ställning som råvaruproducent om landet öppnar för svensk uranbrytning. Fyndigheterna finns redan, och många bolag vill in i branschen. Om opinionen vänder och kommunerna ändrar inställning kan Sverige bli en viktig leverantör när efterfrågan rusar.
EU styr en stor del av processen
Sverige planerar att åter tillåta uranbrytning 2026. Men landet måste fortfarande följa Euratom-fördraget, där EU:s försörjningsbyrå granskar och godkänner kärnbränslehandel. Sverige kan behålla sitt eget uran, men måste lösa förädlingen eftersom landet saknar egen anrikningskapacitet. Därför förblir svensk kärnkraftsproduktion beroende av internationella samarbeten.
Lokalt motstånd bromsar utvecklingen
Prospekteringsbolag kontaktar kommuner och för dialog om nya projekt, men många invånare motsätter sig brytningen. Kommunpolitiker säger nej, och vetot stoppar fortfarande alla försök att starta gruvor — även efter att regeringen hävt det nationella förbudet.
Slutsats
Uranmarknaden går in i en ny fas där efterfrågan växer kraftigt. Sverige sitter på resurserna och har ett gynnsamt läge, men politiska beslut och lokal opinion avgör om landet tar chansen. Om världen bygger ut kärnkraften i den takt prognoserna visar, kommer många aktörer att vilja köpa svenskt uran. Frågan är om Sverige väljer att bli en del av den utvecklingen.